Visuellt och trovärdigt

Kan inte komma på en enda anledning till varför du inte omgående bör gå och se Control - Anton Corbjins sköna film om Ian Curtis.

Brittiska postpunk-bandet Joy Division, där Ian Curtis var sångare och frontman, hann göra två studio-album (enligt Ian i filmen hade det räckt med ett) innan Curtis tog sitt liv blott 23 år gammal. Gruppen bytte därefter namn till New Order och skördade stora framgångar under 80- och 90-talet. Men New Order blev aldrig Joy Division igen. Joy Division Är Ian Curtis.

Musiker- eller bandporträtt på film blir lätt ganska sega och krystade tillställningar. Ofta läggs fokus på fel saker, tänker främst på de ofrånkomliga kärleksrelationerna. Jag var inte nöjd med varken filmen om Ray Charles (Ray) eller filmen om Johnny Cash (Walk the line). För att inte tala om den helt nya filmen om mordet på John Lennon (Chapter 27) där man lyckats med bedriften att styla Lennon som en Kurt Olsson-lookalike. Ett helgerån ta me fan.

Anton Corbjin är en man som inte slarvar med småsaker som styling. Och i Control är kärlekstemat för en gångs skull befogat och intressant. Sam Riley i huvudrollen är porträttlik så det förslår och gör en fantastisk skådespelarinsats som den neurotiske Ian Curits. Ovanligt bra bioljud är också en stor del av filmens behållning.

Det var länge sedan jag längtade så mycket efter ett livegig som efter att ha sett Control. En solklar femma. Filmåret 2008 kunde inte ha börjat bättre.