getting the word out on human rights and business

Call it Human Rights 2.0.

The United Nations Special Representative on Human Rights, John Ruggie, has just released a draft of some new human rights guidelines for business.

They include what I -with no expertise in corporate responsibility - would expect the UN to demand from business: Governments should be prepared to withdraw public support from businesses involved in gross human rights abuses, businesses should track their human rights performance and be prepared to discuss their record publicly and businesses should establish grievance mechanisms for communities impacted by their activities, to name a few examples.

But you know what's really different about the draft, from a communications point of view?

The comments. There is a public comments section where anyone can weigh in on the draft and the principles behind them.

This will only give the resulting guidelines more credibility in the corporate responsibility field. Public comments on government and UN documents are nothing new, but traditionally they have been a little like the alien demolition team at the beginning of Hitchhikers Guide to the Galaxy:

There’s no point in acting surprised about it. All the planning charts and demolition orders have been on display at your local planning department in Alpha Centauri for 50 of your Earth years, so you’ve had plenty of time to lodge any formal complaint and it’s far too late to start making a fuss about it now. … What do you mean you’ve never been to Alpha Centauri? Oh, for heaven’s sake, mankind, it’s only four light years away, you know. I’m sorry, but if you can’t be bothered to take an interest in local affairs, that’s your own lookout. Energize the demolition beams.

Or watch at 6:17 below:

This is more truth than fiction to this, at least in my experience in covering planning and zoning boards in the US.

So good for the UN for letting us all have our say ... after we register.

And please let me know if anyone is planning on knocking down my apartment building ...

Nathan Hegedus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Streckkoder - vår nästa kommunikationskanal?

Streckkoder har varit en del av vår värld sedan 1980-talet, men det är först nu som de har blivit intressanta för andra än de som jobbar i affärer eller kör ut paket. Vi kan redan idag ladda ned appar så att vi kan scanna dem med våra mobiltelefoner och på så sätt få reda på pris, innehåll, tillverkare osv. Ett vanligt använt exempel är att du får syn på en snygg lampa någonstans, och genom att scanna den kan du snabbt få fram både vad den kostar och var du kan köpa den.

Kopplingen till location-based applications som Foursquare och Gowalla är också en realitet, där erbjudanden och belöningar bakas in i streckkoden beroende på var du scannar den. Nästa steg är att streckkoderna kliver in i den sociala världen. När du scannar får du framöver även tillgång till omdömen och recensioner från andra användare. Och du kan själv lägga till dina åsikter, eller skicka streckkoden vidare till Facebook, Twitter eller bloggar för att visa vad du köpt eller funderar på att köpa. Ett enkelt sätt att lösa familjediskussionen om vilken soffa som passar bäst i vardagsrummet till exempel.

För oss som arbetar med kommunikation och varumärken öppnar denna utveckling fascinerande möjligheter. Förutom information (pris osv), dialog (rekommendationer osv) kan vi även bygga relationer med hjälp av streckkoderna. Vi kan visa på allt från ekologisk produktion, fair trade och lokal närvaro genom att lägga in bilder och berättelser om varifrån varan kommer och vem som har tillverkat den. Vi kan associera vårt varumärke till artister, rollmodeller och ambassadörer genom att berätta om dem eller visa deras senaste alster. Vi kan låta våra målgrupper spela spel genom att samla pusselbitar i tid och rum via streckkoderna. Inte minst kan vi via streckkoderna fånga upp våra målgrupper genom att skapa gemenskaper kring allt från varor till samhällsnyttiga tjänster.

Inom några år kommer streckkodsstrategi att vara ett lika självklart begrepp för oss som webbstrategi är idag? Glöm inte var du läste det först.

/Pontus

Pontus Staunstrup är senior kommunikationsstrateg på JG Communication, och arbetar främst som rådgivare i webbstrategi och sociala medier. Han undervisar även i bl.a medierelationer och kommunikationsstrategi.

JG Communication är Sveriges största och, tycker vi, ledande kommunikationsbyrå. Vi hjälper våra kunder att skapa relevanta konversationer med de som betyder mest för dem. Vi gör det genom att använda de verktyg som betyder mest för oss, ord, ljud och bild.

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Are you influenced by a cup of coffee?

In my first class in journalism school, the professor walked in carrying a brown paper bag. He told us that in our future lives as journalists this brown paper bag should carry our lunches, even if our sources wanted to take us out, or if the company provided a buffet, or even free coffee and some buns.

This hard core line against outside influence caused much debate in our class. Many scoffed, many - including myself - became true believers. I think all of us slipped once we hit the real world. You try telling a restaurant owner that you won't eat their food or refusing a cup of coffee from the retired figure skating judge.

But I still have held true to the overall belief. Even the cup of coffee makes us predisposed to like the person giving it to us, or at least not resent them for not offering the coffee.

In journalism, this is a bad thing, supposedly, to be influenced like this. And I agree. Even if objectivity is a myth that should be tossed out, you also do not want to be so obviously beholden to people. Independence is perhaps the better ideal to shoot for.

But in communications, you want to be doing the influencing. You want that journalist to write the story, or the customer to buy the product, or the employee to just love our company magazine.

And apparently, we can make that happen, if we're smart enough, which is more than a little scary. Via Six Pixels of Separation, I came across this article from psychologywriter.org.uk, which basically destroys any notion of our free will in the face of outside stimuli:

From the effect of mirrors and the subliminal presentation of happy faces, to the sight of a briefcase and the power of mimicry, the range of factors influencing our behaviour without us realising it is overwhelming. Taken together, the research undermines the notion that our conscious selves are in control, and points instead to a sophisticated nonconscious mind, wide open to outside influences, as the real source of our decision making.

And then there is this from PsyBlog, just on coffee:

Eighty per cent of adults in the US and the UK are moderate users of the psychoactive drug, caffeine ... Of all the effects it has on our minds—enhanced attention, vigilance and cognition—perhaps least known is its tendency to make us more susceptible to persuasion ...

The reason that a lot of persuasive messages pass us by is simply that we're often not paying much attention to them; our minds easily wander and we prefer not to think too hard unless it's unavoidable. By increasing our arousal, though, caffeine makes us process incoming messages more thoroughly, potentially leading to increased persuasion.

It seems my professor was right. So fire up that coffee pot and pour me a hot cup of joe.

I like you better already.

Nathan Hegedus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Tåget har inte gått

När jag är ute och pratar om strategi och/eller sociala medier händer det ofta att en eller flera personer säger något i stil med "Vi är sent ute" eller "Vi borde ha hakat på Facebook, Twitter osv tidigare". Känslan av att tåget lämnat stationen är påtaglig.

Men det handlar inte om ett tåg, som går från en station vid ett tillfälle. Det är inte så att om man inte började med Twitter 2008 så är det kört nu. Det spelar ingen roll om ditt företag eller organisation aldrig för en sekund övervägt att använda sociala medier i er kommunikation förrän idag.

Det enda som är viktigt att ta reda på är hur ni når er målgrupp bäst och vilken slags relation ni vill ha till den. Och om ni kommer fram till att en social kanal är rätt, att ni vill försöka få till stånd ett samtal med målgruppen, då är det bara att sätta igång. Det finns inget bäst-före-datum för sociala kanaler.

Det som fungerar är alltid den bästa lösningen. Ta SMS som kommunikationskanal människor emellan. Möjligheten att skicka SMS har funnits sedan GSM-näten började användas på 90-talet. Redan kring år 2000 var SMS passé som kommunikationskanal för early adopters. Då hade redan multimedia-varianten MMS börjat uppträda, videosamtalet stod för dörren och mail i mobilen var en realitet. Ändå ökade antalet SMS som sändes per abonnemang och kalendermånad i Sverige dramatiskt under det följande årtiondet. Genomsnittet låg på 7 år 2000 enligt statistik från PTS (Post- och Telegrafstyrelsen). År 2009 hade antalet stigit rejält till 133.

Slutsatsen blir att SMS fungerar för många, och då fortsätter de att använda textmeddelanden. Detta oavsett om SMS är trendigt eller inte. Samma sak gäller för valet av kommunikationskanal. Om de människor du vill nå finns på Facebook är det en bra idé att du finns där också, och hittar ett bra sätt att interagera med dem där. Vad sedan trenderna pekar på spelar mindre roll i det här sammanhanget.

/Pontus

Pontus Staunstrup är senior kommunikationsstrateg på JG Communication, och arbetar främst som rådgivare i webbstrategi och sociala medier. Han undervisar även i bl.a medierelationer och kommunikationsstrategi.

JG Communication är Sveriges största och, tycker vi, ledande kommunikationsbyrå. Vi hjälper våra kunder att skapa relevanta konversationer med de som betyder mest för dem. Vi gör det genom att använda de verktyg som betyder mest för oss, ord, ljud och bild.

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Ny tid, ny kanal

Uppsala 1988. Johannas mamma öppnade dörren i en rosa morgonrock med volanger och kaffefläckar. Framåtlutad, med en cigg i ena handen och den andra i ett stadigt grepp om halsbandet på en skällande schäfer, skrek hon på finska inåt lägenheten att
- Joohaaaanna, du har besöööök.

Johanna kom dundrande över hallgolvet, klev i ett par skor och med ena armen i jackan smällde hon igen dörren efter oss och vi var ute på gården.

Vi ville spela brännboll och eftersom Fredda G slog hårdast i kvarteret var han given. Dessutom hade han ett hemsvarvat slagträ och en snygg storebror.

I Freddas hus hade de portkod så Johanna langade upp en näve grus mot hans fönster. Efter ett tag öppnades fönstret och sen porten. Vår slagman var på plats.

Vidare till Jocke som motvilligt tog med sin syrra. Jörgens mamma sa att Jörgen var ute men förmodligen hos Anders så, gå dit ni.

Anders sörjde sina döda neontetror och hade ändå ingen lust att vara hemma. Anders brorsa hade en ny tjej med Musse Pigg-tröja och han såg oändligt lättad ut när vi alla rasade ut genom dörren. Jörgen ville vara brännare.

Vi fick till slut ihop ett lag, bara sådär. En eftermiddag i maj 1988.

En eftermiddag i november 2010 sitter några tjejer mittemot mig på pendeln. Skratt. Iver. De verkar vara på väg hem till nån annan kompis, oklart vem. De ringer från varsin mobil. Tjej nr 1 försöker övertala den hon pratar med att den personen ska ta med Markus. Tjej nr 3 frågar de andra om de vet vilka som ska dit egentligen. Hon ringer nån och frågar.

- Emma säger att hon ska dra dit sen, men att hon måste kolla med Mickan och Negar först.

Tjej nr 3 ringer ytterligare ett samtal och frågar vilken tid de ska ses och hos vem. Och om hon hört nåt från Markus.

Nu har tåget stannat vid deras station och de vet ännu inte riktigt vem de ska hänga hos ikväll och interna oroligheter utbryter. En av dem ringer nån och frågar om
- Vi kan vara hos dig och kolla på Idol? Asså din morsa jobbar ju natt, tänkte vi.

Jag tror inte att vi hade roligare. Men jag tror att vi ibland hade det enklare när det gäller kommunikation.



/Sofia


Sofia Falk är redaktör och kursledare på JG Communication. Hon gillar rak kommunikation av den typen som barn, djur och fullgubbar brukar stå för.

JG Communication är Sveriges största och, tycker vi, ledande kommunikationsbyrå. Vi hjälper våra kunder att skapa relevant dialog med de som betyder mest för dem. Vi gör det genom att använda de verktyg som betyder mest för oss, ord, ljud och bild.

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Har du koll på din länkjuice?

Kastar du ut barnet med badvattnet? Eller, för att vara mer konkret, låter du länkjuicen gå till spillo på din webbplats när du gör ändringar på den?

Vad är länkjuice? Det är summan av de länkar som går till och från din webbplats. Länkarna som går till sajten ger dig mera juice, länkarna du skapar till andra sajter betyder att de får a juice från dig. Du kan läsa mer om det här

Varför är då länkjuice viktigt. Jo, ju mer länkar du har till din webbplats desto värdefullare blir den ur SEO-perspektiv, eftersom synligheten och den s.k page rankingen ökar. Den hamnar högre på Google för att utrycka det enkelt. Värdet kan ibland nå närmast svindlande höjder, som när en svensk sajt där det fanns gratis WordPress-teman värderades till runt miljonen kronor. Den hade 80 miljoner inlänkar och såldes till slut för nästan 900,00 kr.

Ur ett strategiskt perspektiv är det alltså viktigt att se till att förändringar av webbplatsen inte innebär att värdefull länkjuice går förlorad. Om ditt företags webbplats har en sida som det har länkats till skall du alltså se till att sidan inte försvinner vid omgörningar eller uppdateringar. Om inhållet behöver ändras är det bättre att skapa en ny sida och skicka besökaren vidare.

Ett bra best practice-exempel på hur du ser till att din länkjuice inte går förlorad kommer från James Royal-Lawson på Beantin. Han skriver om hur du kan uppdatera videos på You Tube utan att den värdefulla juicen går förlorad. Här hittar du artikeln.

/Pontus

Pontus Staunstrup är senior kommunikationsstrateg på JG Communication, och arbetar främst som rådgivare i webbstrategi och sociala medier. Han undervisar även i bl.a medierelationer och kommunikationsstrategi.

JG Communication är Sveriges största och, tycker vi, ledande kommunikationsbyrå. Vi hjälper våra kunder att skapa relevanta konversationer med de som betyder mest för dem. Vi gör det genom att använda de verktyg som betyder mest för oss, ord, ljud och bild.

JG Communication

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

communication confusion online and IRL :)

A few days back my wife, who is Swedish, said, in her fluent English, that something happened "IRL."

I had no idea what she was talking about.

So I paused dumbfounded for a few moments while I worked out from the depths of my brain that she meant "in real life."

Now IRL is a fairly common internet abbreviation. From its entry on Wikipedia:

In its use for differentiating online personal worlds from "offline" life, the term (IRL) has a much shorter history and a more unclear future, as the Internet has existed for a much shorter time.

Sociologists engaged in the study of the Internet have determined that someday, a distinction between online and real-life worlds may seem "quaint", noting that certain types of online activity, such as sexual tensions, have already made a full transition to complete legitimacy and "reality."

Interesting. However, I have never personally had anyone, ever, use IRL with me, either online or IRL. My wife and I talked about this, and we came to the conclusion that these kinds of English abbreviations - ones that I might consider more in the realm of teenagers - have been taken up in Swedish even by people like my wife and I - those boring full word types.

And this made me think of emoticons, how I also try to never, ever, ever, under the pain of death, use emoticons - smiley faces, winking faces, all that. It's a guy thing, it seems, an effort not to look too effeminate.

From YourTango.com and a post titled "Dudes Don't Emoticon:

Guys also are anti-emoticon because most of us aren't sure what they mean. While we may say "constituency" when we mean "consistency," us dudes like to think that we're straight-shooters when it comes to communication, and we're perfectly happy to admit that we have no idea what message ":p" actually sends.

This got me to thinking about intercultural communication - which is at the heart of so much of our work here at JG, working with international companies that span many, many cultures.

As easy as the internet has made communication - along with a common use of English - the waters are almost more treacherous now - age, culture, language, gender, online vs. offline.

Who knows how men of my age in, say, Malaysia use emoticons or abbreviations? How about 20-something women in Paraguay? Have dudes in Uganda have taken up IRL or its close cousin f2f?

I don't. But now I feel like I need to find out ... IRL. ;)

Nathan Hegedus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Brands Gone Wild: Balancing The Personal And The Corporate

The social media world is all about branding. My company is building its brand. Our customers are building their brands. Our contacts at those customers are building their personal brands, and I am building my personal brand.

That’s a lot of messages, and they are bound to come into conflict. I think most of us would automatically subordinate our personal brands to the messages of the company and the client. You know, they pay the bills.

But maybe I just don’t have a strong enough brand. This is from PRSquared:

While we’ve all grown accustomed to the fact that prospective employers will be Googling us and scouring our Facebook profiles for incriminating photos, at some point the reverse will also be true: star employees will carefully evaluate the reputation and social streams of their would-be employers, to determine whether they want to associate their personal brand with that of the corporation. This will only accelerate as the improving economy increases young employees’ options.

It makes sense. It takes an incredible commitment to cultivate a personal brand. To go from 3 Facebook friends to 3,000 is no small feat; same goes for Twitter — to grow a personal fan base requires a savvy combination of content creation, curation, promotion and cool.

The post goes on to give some advice to both sides of the equation – basically that companies need to find ways to best use their employees’ brands, and that employees need to remember that they also need to work.

I think this says something larger about where our society is going, about some shifting balance between empowered individuals and traditional - and still necessary - groups.

But this is mostly a practical business reminder that the employer-employee power balance is shifting in the social media world, that communication is becoming more important on so many levels, and that things are a long way from settling down.

Nathan Hegedus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation