Brands Gone Wild: Balancing The Personal And The Corporate

The social media world is all about branding. My company is building its brand. Our customers are building their brands. Our contacts at those customers are building their personal brands, and I am building my personal brand.

That’s a lot of messages, and they are bound to come into conflict. I think most of us would automatically subordinate our personal brands to the messages of the company and the client. You know, they pay the bills.

But maybe I just don’t have a strong enough brand. This is from PRSquared:

While we’ve all grown accustomed to the fact that prospective employers will be Googling us and scouring our Facebook profiles for incriminating photos, at some point the reverse will also be true: star employees will carefully evaluate the reputation and social streams of their would-be employers, to determine whether they want to associate their personal brand with that of the corporation. This will only accelerate as the improving economy increases young employees’ options.

It makes sense. It takes an incredible commitment to cultivate a personal brand. To go from 3 Facebook friends to 3,000 is no small feat; same goes for Twitter — to grow a personal fan base requires a savvy combination of content creation, curation, promotion and cool.

The post goes on to give some advice to both sides of the equation – basically that companies need to find ways to best use their employees’ brands, and that employees need to remember that they also need to work.

I think this says something larger about where our society is going, about some shifting balance between empowered individuals and traditional - and still necessary - groups.

But this is mostly a practical business reminder that the employer-employee power balance is shifting in the social media world, that communication is becoming more important on so many levels, and that things are a long way from settling down.

Nathan Hegedus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Mafia Wars i verkligheten

Det stormar flitigt kring Facebook just nu, en del early adopters hotar att lämna och andra användare uttrycker sin oro inför intergritetsaspekterna. Jag tror inte Facebook kommer att tappa så många användare, helt enkelt därför att integritet, äganderätt till bilder, delandet av data och annat inte väger lika högt för de flesta av Facebooks användare i förhållande till de upplevda fördelarna.

Men i skuggan av denna konflikt pågår en annan som på sikt kan få större betydelse. Zynga, spelföretaget som ligger bakom bland annat Mafia Wars och FarmVille, hotar att lämna Facebook och starta sin egen plattform, Zynga Live. Orsaken är att Facebook vill att Zynga (och alla andra leverantörer av tjänster till plattformen) endast skall använda betalningstjänsten Facebook Credit, och ur den styr Facebook 30% av alla betalningar ned i sin egen ficka. Läs mer om detta här och här.

Med tanke på att Facebook fortfarande inte går särskilt bra ekonomiskt är det inte konstigt att man försöker dra in så mycket pengar där det går. Och även om Zynga har mer än 100 miljoner användare av sina spel är det inte säkert att de alla skulle följa med företaget om det försvann från Facebook. Men det är dock var fjärde Facebookanvändare vi talar om, så helt opåverkade kan inte Facebook vara av hotet. I nuläget har de dock valt en tuff linje, och bland annat stängt ned meddelandefunktioner i spelen.

Varför är då detta intressant för oss som kommunikatörer och rådgivare? Jo, om vi väljer att att använda sociala spel som ett sätt att bygga varumärken och fördjupa relationer till våra målgrupper så måste vi vara extra vaksamma kring frågor som vem som äger plattformen för spelet, och vem som styr kanalen in i det sociala nätverket. För annars kan det bli en dyrköpt erfarenhet att ha tagit fram ett spel som ingen känner till eller kan använda.

/Pontus

Pontus Staunstrup är kommunikationsstrateg på JG Communication, och arbetar främst som rådgivare i webbstrategi och sociala medier. Han tycker att spel är ett mycket intressant sätt att få målgrupperna att spendera tid med varumärket.

JG Communication är Sveriges största och, tycker vi, ledande kommunikationsbyrå. Vi hjälper våra kunder att skapa relevanta konversationer med de som betyder mest för dem. Vi gör det genom att använda de verktyg som betyder mest för oss, ord, ljud och bild.

JG Communication



Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Brand-o-meter.se tar tempen på svenska varumärken

Jag har hittat en site som listar vad folk i Sverige förknippar med olika välkända varumärken - Brand-o-meter.

Jag som främst arbetar med internkommunikation är inte helt säker på hur detta kan användas i mitt arbete. Men om den externa perceptionen inte är i linje med hur företaget vill uppfattas, kan man ju undra hur den interna perceptionen ser ut.

/Helle

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

What's your brand?

We often talk about corporate brands and share of voice, but not enough people think about their personal brand. Your personal brand is made up of all of the noise you make and is made about you online. It could be Google searches, Facebook updates or the Twitter categories people put you in.

If you run your own company, you already know this. Or, you should. But for those of us that are employed it’s worth thinking about the impact (positive and negative) that our brand has on our employer.

In 10 Personal Branding Predictions for 2010, Dan Schawbel, analyzes trends that affect anyone interested in a new job, a raise or a snapshot of how their brand is perceived.

1. Transparency across the web from social networks to search engines and back
2. More people understanding their brand
3. The new employment contract
4. Your voice becomes stronger than your resume
5. People being forced to take niches
6. Video becomes a brand-standard
7. Monetization through branding becomes clear
8. Social media being used more for career development
9. More people working for free to build brand equity
10. Online identities becoming as routine as employer drug tests

/Aimée

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

lessons in media mashups from capt. james t. kirk

Let, us all pay homage to William Shatner - not because he is camp, or funny, or a deceptively good actor. Well, yes, let us admire him for all that but also for a talent for cultural mashups, for his ability to keep moving the Shatner brand forward, so to speak, for almost 50 years.

I am quite sure there are plenty of entertainers in their late 70s schooled in both the last vestiges of vaudeville and classical theater who could pull off a faux poetry reading of an inane Twitter account on late night TV.

But only Star Trek hero and famed overactor Shatner gets that call. This has gotten much play in the past week but is worth reposting. Here is Shatner reading supposed tweets from Levi Johnston, the ex-boyfriend of the daughter of former US vice presidential candidate turned media hound Sarah Palin. He is also the father of Palin's grandchild.



It turned out to be a fake Twitter account, and NBC officially took the clip down, though it is obviously still floating around their system.

So Tonight Show host Conan O'Brien brought Shatner back the next day to read "real" Levi Johnston quotes.



This is funny. The schtick was even funnier over the summer when Shatner did dramatic readings of Sarah Palin's rambling resignation speech and then her Twitter account.

Think about this mashup. You have an aged dramatic TV actor reading a Twitter account of a 19-year-old in the style of the 1960s as well as in the most ancient of literary forms (poetry) - and all on the Tonight Show, a fading but still influential cultural institution in the US.

And they did not roll Shatner out of the mothballs for this either. At the age of 78, he is the star of his own video blogs, currently on YouTube, as well as his own interview show. He does campy yet hip commercials for Priceline.com. He is winning acting awards. He creates more buzz by not appearing in the new Star Trek movie than he would have by slipping into that uniform one more time.

Now I am fairly sure that Shatner did not come up with the Twitter readings or the commercial concept or the vlogs. But he either has really good people or he has an uncanny ability to know when to say yes. Probably both.

He has much to teach us - how to play to our strengths while moving in new directions, how to mix media and formats without diluting our "brand," how to survive in a world where nothing is like it was just 20 years ago.

And to do it all to the beat of a bongo drum.




Nathan Hegedus

Dooce readers, listen up

Anyone who follows Dooce knows that she was fired for her blog, that she was hospitalized for depression after the birth of her first daughter and that her dog is on the crazy side of energetic. Heather Armstrong, the actual person behind Dooce, has built up more than one of the most popular personal blog in the world. She has built a brand.

Her next endeavor is taking her blog to a new level. She has created a community for her readers to interact with each other. Dooce is no longer a platform for Heather-to-many and many-to-Heather conversations, but is embracing the idea that followers of Dooce are likely to have something in common with each other.

/Aimée








Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Idéer som aldrig borde lämnat byrån...

Bra kommunikation bygger på respekt för mottagaren, uppriktighet och en vilja att skapa en relation som kan utveckla och fördjupas.

Med detta i tankarna undrar jag hur den byrå som kom på idén och den kund som godkände förslaget tänkte i följande tre fall:

1. VisitDenmark (Danska statens turistbyrå) som tyckte det var bra reklam för landet att låta en ensamstående mamma efterlysa pappan till sitt barn via You Tube. Filmen drogs in när det avslöjades att allt var fejkat, men ni kan se den här och läsa hela historien här. Om ni vill ta del av de ansvarigas märkliga resonemang kring varför detta är bra för bilden av Danmark så hittar ni det här.

Det enda positiva är att det börjat dyka upp parodier på You Tube. Här en pappa från Sverige

2. Kexchoklad-reklamen. Se den här. Därefter får du gärna berätta för mig hur detta för det första kan få någon att vilja köpa en kexchoklad och , för det andra, vilket slags varumärke Cloetta försöker bygga med den. Grupperingarna Elak tjej och Killar som gillar att få brännskador-nischen kan ju inte vara sådär gigantiska ur marknadssynpunkt?

3. Telefonjack, nej tack-kampanjen från Tre. Här är ett klipp. Jag gillar inte reklam som devalverar symboler som betyder och har betytt mycket för en stor grupp människor. Handelshögskolan körde samma dumma grej för några år sedan när de hängde en parodi på Solidaritets-loggan (den polska fackföreningsrörelsen som bidrog till murens fall) på sin fasad. Telefonjack-loggan är en parodi på Folkkampanjen mot kärnkrafts logga från folkomröstningen mot kärnkraft 1980.

Tre bra exempel på riktigt dålig kommunikation. Något för oss alla att lära av.

/Pontus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Varumärket på You Tube: Protestsång mot flygbolag

Dave Carroll, kanadensisk musiker, visar hur You Tube effektivt kan användas för att tvåla till det stora företaget som vägrar lyssna på missnöjd kund. I skrivande stund har klippet över fem miljoner views:



Läs hela historien på Rolling Stone. Carroll har även fått uppmärksamhet i bl.a CNN och Fox News. Nu har han lagt upp sång två i sin planerade cykel på tre låtar om United på You Tube. Gitarrtillverkaren Taylor hakade snabbt på med ett You Tube-klipp där de bl.a tipsar om hur man kan transportera gitarrer säkert.

Däremot lyser United Airlines med sin frånvaro på You Tube. De har meddelat att de ska använda klippet i sin internutbildning, som skräckexempel på dåligt kundbemötande, och de har erbjudit Carroll kompensation. Men som sagt, inga försök att bemöta kritiken i den kanal där deras varumärke lider mest skada – You Tube. Istället fylls kommentatorsfälten med mer kritik mot United och fejkade reaktioner från dem får fritt spelrum.

Min bestående fundering kring detta är varför så få företag eller organisationer vågar sig på att uppträda på arenor som You Tube, vågar bemöta kritiken direkt med humor, seriositet och äkta engagemang för sina kunder?

För det saknas inte kreativitet i flygbolagsbranschen, ta en titt på Air New Zealand nya säkerhetsdemonstration:

/Pontus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Varumärket på You Tube: Tiger går på vatten

Jag har tidigare skrivit om Comcast och den missnöjda kunden som filmade en av deras servicetekniker när han somnade på jobbet. Kunden lade upp klippet på You Tube, Comcasts reaktion var att sparka teknikern, och därmed dra på sig rejält med negativ publicitet. Ett skolexempel på hur man inte vårdar sitt varumärke, vare sig på nätet eller någon annan stans.

När speltillverkaren EA Sports råkade ut för en You Tube-film som skojade med en av deras produkter så gjorde de precis tvärtom. Signaturen Levinator 25 lade upp ett klipp som visade hur Tiger Woods gick på vattnet i golfspelet Tiger Woods PGA Tour 08, och döpte det till The Jesus shot:




EA Sports respons såg ut så här:




Filmen riktade sig direkt till Levinator 25 (som faktiskt fick en slant för besväret), och har hittills haft över 3 miljoner besök. Om du vill veta mer finns hela historien här.

Kul film, glimten i ögat, värme och respekt för engagerad användare – klockren strategi för sociala media.

/Pontus

Varumärket på YouTube: Vem äger ICA-Stig?

”Wassup 2008” dök upp i slutskedet av presidentkampanjen i USA och väckte en hel del uppmärksamhet. Bara på You Tube har den setts närmare fem miljoner gånger på bara två veckor. Det är en ny version av en reklamfilm för Budweiser från 2000, men denna gång gör den reklam för Barack Obama. Här är originalet och den nya versionen:





Hur kan karaktärer från en Budweiser-reklamfilm kan dyka upp och göra reklam för Obama åtta år senare? Det kan knappast vara i öljättens intresse att så tydlig associera sig med en av kandidaterna. BusinessWeek grävde lite djupare i storyn och avslöjade följande intressanta fakta: Budweiser ägde aldrig rätten till karaktärerna i Wassup-filmerna (det gjordes ett antal), utan man hyrde dem bara av regissören på fem år. Alltså kunde de sedan göra comeback på det här sättet. Det var upphovsmannen och regissören Charles Stone III som tog initiativet och samlade ihop alla originalskådisarna (han spelar själv den första killen, som ligger i soffan). Alla ställde upp gratis och med hjälp av frivilliga landade notan för alltihopa på 6,500 USD. Antagligen den mest kostnadseffektiva viral som någonsin producerats!

Men filmen väcker också frågor kring upphovsrätt och varumärkesbyggande. Om det inte är företagen som äger figurerna i sina egna reklamfilmer, kan de då byta sida om det kommer ett bättre erbjudande? Kommer vi att få se Iprenmannen och Lotto-Åke göra reklam för politiska partier i nästa val? Eller kommer ICA-Stig att plötsligt ta steget över till Coop? Eller kommer äntligen min gamla favorit, den legendariska Mr Jim, att göra comeback?

The gospel according to database

When visiting the two biggest contract publishers in New York, you might think there would be a lot of talk about how you write content and design magazines (or websites for that matter). There's not. They talk about their – and their clients’ – databases. Databases with the names of hundreds of thousands of people in them. And e-mail addresses. And information about where they live, how many kids they have and if they like gardening. Or pottery. Or golf.

In Sweden, a marketing director might decide they'd like a magazine to send out to their customers. Because it's a nice thing to have and you can write nice stuff about your company that someone hopefully reads. In the US, it seems, nobody will spend a dime on anything that doesn't have a proven ROI (return on investment) from day one.

This is where the database comes in. If you're a Ford customer, you get your edition of the Ford magazine, depending on what dealership you bought your car from, and what car you have. Ford knows this about you. Ford might also know other things about you that you never told them, because they've bought other databases with information. So your Ford magazine might be 50% different from your friend’s Ford magazine if he lives somewhere else and drives another model.

So how do you measure the success of this communication? Well, you send your magazine to some of your clients and not to others. In the magazine, you tell them to go to an official auto-repair shop to service their Ford because ... (insert marketing clichés here). Then you follow up the clients that come in: are they the ones who get the magazine or not? If you've done your job as a contract publisher, they are the ones with the magazine. It works. And you can prove it.

Of course this is done in Sweden as well. It is called CRM and loads of companies have it as their business. But what baffled us was the scale and the fact that it's the contract publishers that are doing it themselves (they don't call themselves contract publishers any more though, but rather "full-service marketing agencies"). The ones we visited – Time Content Solutions and Meredith Integrated Marketing – are both part of huge publishing organizations. Together they publish probably hundreds of subscription magazines. And of course they are tapping into these subscriber databases to find out more about their clients’ customers.

Although I find it somewhat demoralizing to think that all the content ideas should be dictated by a database on a server somewhere (I'd like to think editors are professionals and pretty good at communication), there are a couple of points worth taking from this:

- Know your audience.
- Don't expect the client to be happy if you can't prove that what you're doing works.
- If you're eager to follow up on your own work (Meredith doesn't go into projects if the client isn't willing to commit to pay for evaluation), the client feels you mean business.

/Katarina

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation
Läs även om branding, communications, editorial, magazines, marketing

Web 2.0 Summit: Att bygga ett varumärke som räknas

Andra dagen här på Web 2.0 Summit i San Francisco var även den fullspäckad med bra talare. En av de bättre var Tony Hsieh från företaget Zappos.com. Han talade om att bygga varumärken. Och hur man lyckas.

Building Brands That Matters hette föreläsningen och vi kan garantera att alla satt som klistrade. Men hur bygger man då ett företag och ett varumärke som räknas? Jo, genom att skapa något utöver det vanliga, att skapa wow-effekter. Och att anställa personal med rätt kunskaper och rätt social förmåga.

Kolla in Tonys presentation



/Titti, Dan, Christian och Ellinor

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation

Varumärket på YouTube: Somna på jobbet, nu farligare än någonsin

Hur ser din strategi för sociala medier ut? Låt oss säga att ditt företag blir uthängt på YouTube, något som hände den amerikanska internetleverantören Comcast för några år sedan. En av deras servicetekniker somnade medan han fixade nätanslutningen hemma hos en kund, när han hade väntat på att få hjälp av företagets kundtjänst i en timma. Kunden filmade honom och postade klippet på YouTube:



Comcasts reaktion var att fixa kundens problem och sedan sparka teknikern. Bra början, katastrofal uppföljning! Självklart fick de en massa negativ publicitet i olika medier, både på grund av klippet och för att de sparkade teknikern.

Vad hade de kunnat göra istället? Skadan är redan skedd i och med klippet, så varför inte ta chansen att skaffa lite bra publicitet istället? Istället för att sparka teknikern kunde de ha gjort en ny film och lagt upp den på YouTube.

I filmen kan han ta en kopp kaffe, ringa supporten (som svarar på en gång) och framför allt lova att aldrig somna på jobbet igen. Den första filmen sågs över en miljon gånger på YouTube, en uppföljare hade troligen inte fått färre besök. Dessutom hade historien plockats upp på nytt av både bloggare och traditionella media, denna gång med ett betydligt positivare resultat för Comcast.

Det tycks finnas ett utbrett strutstänkande hos många företag: om vi bara stoppar huvudet i sanden så kommer allt att bli bra. Och visst, så blir det oftast. Men i de flesta fall har gruppen likgiltiga eller missnöjda kunder ökat. Sociala medier likt YouTube, bloggar och communities ger istället företag en möjlighet att nå kunderna direkt, att ge sin syn på saken och utnyttja humor och engagemang för att bygga gemenskap och bättre affärer.

/Pontus

Andra bloggar om: kommunikation, företagskommunikation, branding, sociala medier